Boom clap, the sound of my heart
I'm alive! Det trodde ni inte va? Nej, inte jag heller. Men nu kände jag mig redo för min första update sen londonlivet. Nu är jag som ni vet tillbaka på svensk mark och det känns obeskrivligt bra. Men nästa läskigt hur normalt det känns att vara tillbaka. Känns lite som att hela London grejen aldrig hände. Livet va. Knepigt det där.
Va har jag då spenderat min tid med sen jag flyttade hem? Jo, hängt en massor med mina efterlängtade vänner. Strosat på stan, druckit öl, i vissa fall för mycket öl. Hängt på Ekerö, jobbat, gått på bio två gånger (c00l), firat midsommar, svettats, frusit osv. Men jag får ju inte glömma att jag och Ellinor hade världens bästa 20 årsfest. Hade verkligen så sjukt bra kväll med massor av fina, underbara och roliga vänner. Så grymt glad för den kvällen. Ja, on that note, så har jag ju faktiskt fyllt 20! Ayayay, dios mios. Så jag har självfallet spenderat en del tid på Systembolaget, nu när jag efter all denna tid avundats dom som varit värdiga inträde till världens bästa affär. Nu är jag äntligen en av dom. Bäm bitchis.
I nuläget spenderas dock mesta dels av min dyrbara tid på jobbet med en jävla massa jobbiga rea-kunder. På fullaste allvar så måste nog dessa rea-gamar vara en egen art. Jag misstänker att alla rea-kåta peps lider av någon mental störning. I vilken grad denna sträcker sig är lite varierande beroende på individ. Men jaja. Bara le och se glad ut. Nu har jag betat av fem dagas arbetande och har nu tre to go. Men imorgon har jag en ledig dag så då har jag planerat att sova tills jag dör. Det är planen.
Ikväll lider jag dock av "ensamhemma-deprimerad-tjock- och ingavännersyndromet". Livet. Men det är nog bara en fas. En fas som ofta tränger sig på, kvällar som denna. Så lite sömn på det här så ska det nog bli andra bullar. Hamnar alltid i sånna här "shit vad ska jag göra med mitt liv" kriser så här på småtimmarna. Speciellt när jag suktar efter socialt umgänge efter fem dagar tillsammans med efterblivna reafittor. Nej ni, deprimerad är bara förnamnet på det känslosvall som nu infinner sig i mitt psyke. Men det är nog en rätt botbar depression skulle jag tro, lite sömnterapi skulle jag tro. Så jag överlever nog. Jaja, nu ska jag avrunda min martyrnovell. Puss och godnatt.
