sunar

Yo. Igår var en mycket trevlig kväll. Svingod mat, tårta och mycket fina vänner. Sen fick Sanna alldeles för mycket av det goda och råkade somna på toan innan det var dags för kvällens matintag att ta sig ur mitt system. Sen somnade jag som en säl i solen brevid frugan. Flög upp runt tio och tog mig hem till fortet. Väl hemma har jag kollat tv, degat i soffan, duschat, ätit, kollat ännu mer tv osvosv. Planen var att jag skulle plugga som en galning. Det har verkligen gått helt utmärkt bra. 

Jag ska ju hålla tal på torsdag (TAGGGG). Men så fort jag börjar skriva på det där lilla hortalet ser jag mig själv framför mig när jag väl står där och faktiskt ska säga allt det jag skriver. Jag ser hur Sanna vaknar på morgonen med en finne stor som en jävla stoppskylt i nyllet. Jag ser hur jag nervöst ska ställa mig upp och stå inför klassen men påvägen dit så välter jag alla bänkar i klassrummet och ramlar ihop i en liten hög. Sen skakar min röst så mycket att man tror jag är Ccarola som ska framföra "En evighet". Ingen hör vad jag säger, jag börjar gråta. Min lärare kastar bajs på mig och skrattar högt. Klassen hänger på och jag står där som en turist bland gorillorna. Jag är helt paralyserad och märker inte att jag har kissat ner mig själv och har nu en sjö i mina bajstäckta skor. Sen lyckas någon dra ut mig därifrån och kasta ut mig från balkongen på femman. Snipp snapp snut så va sagan slut. Man säger väl inte ens sådär.. Jaja. Nu ska jag väl fortsätta skriva på mitt tal. Sen käka. Tjo.