Dag 225
Hej. Nu är dagen jag aldrig trodde skulle komma här. Idag tar vi vårt pick och pack och lämnar england för gott. Blir rätt nostalgisk dagar som denna. Herregud vad mycket som har hänt under mina nästan åtta månader här i London. Det har vart jobbigt, läskigt, spännande, slitsamt men framförallt så jävla roligt. Ångrar inte en sekund att jag tog chansen och flyttade. Trodde verkligen inte att det skulle bli vad det blev, min bild från hur allt varit så helt annorlunda ut för 225 dagar sen när jag, lina och Ylva stod på Arlanda med packning på sammanlagt 120 kg. Det enda jag visste då var hur mycket pengar jag hade på fickan. Och idag sitter jag här med facit i hand och får nästan lite ont i magen när jag tänker på att idag är sista dagen här. Samtidigt som jag vet att jag inte vill något hellre än att få komma hem. Men jag kan nog med hundraprocentig säkerhet säga att det finns många saker jag kommer sakna med London. Som att få bo med min bästa kompis i hela världen, parkhäng med världens finaste vänner, pubhäng, alla hundratals fika på prettan och starran. Aa, jag kommer sakna allt tror jag. Men nu vill jag hem, tillbaka till Stockholm, underbara vackra Stockholm. Tack för mig och tack London.
Två dagar kvar
Tjaba, vaknade för inte så längesen. Pigg som vanligt. Nu är det endast två dagar kvar tills jag och sambon lämnar detta land. Jävlar vad skönt det ska bli. Hem igen till underbara bästa Stockholm.
Igår hängdes det med fru Felicia och farbror Adde på stan. Först en fika armen sväng förbi Victoria secret. Till min besvikelse (lycka) stängde dom efter cirka tjugofem minuter i parfymen och tandtrådstrosornas himmelrike. Tur var väl det luften där inne är så berikad av olika typer bodysplash att ens insidor ruttnar. Okej nej, men shopping är en syssla jag helst slipper. Efter det blev det ett sista pubhäng innan vi sa farväl för en månads tid.. Kommer kännas konstigt att inte ses nu när dessa människor är dom enda jag inte behövt säga hejdå till här borta. Men det går nog fort! Idag ska vi städa och packa, och nu måste jag kissa. Tja.
Slutet är nära
Hallå i internethålet. Var ett tag sedan sist. När ska jag förstå att min bloggkarriär aldrig kommer sätta fart när jag är en sådan omotiverad bloggare. Fy skäms på mig. Iaf. Denna månade har sprungit iväg så här med facit i hand. Nu är det ynka 8 dagar kvar tills jag och sambon packar väskorna och styr våg kos mot kallare breddgrader. Eller egentligen inte kallare då London levererat oktober "värme" den senaste tiden. Men nu, peppar peppar, börjar det bli finare. Bara hålla tummarna för att den sista veckan inte behöver spenderas som dom senaste månaderna. I regn det vill säga. Månaden som passerat har spenderats med ändlösa timmar på jobbet samt en hel del parkhäng. Inte mig emot. Vet inte om det framgått men parkhäng har blivit lite av en favoritsyssla. Trotts gräsallergi ironiskt nog. Förbjuden frukt syndrom ni vet. Har även konsumerat en hel del av livets dryck också.
Juste Emelie var här också.
I helgen var vi ute på stan och slog på stort för att fira våra 20 åringar! Först blev det middag på Jamie's italian i covent garden innan vi drog oss till bröderna Olssons för ett par bärka. Efter det drog vi till cargo i shoreditch. Lite liknande sommar i Stockholm (<3) inte för att någon av oss hyser speciell förkärlek till sådana ställen liksom... Fick en hel del av det goda så att säga. Så när Elvira och supperfulla fyllo Sanna ska ta sig till nattbuss nummer ett behöver dom för att komma dig korsa en gata. Herregud, tänker ni nu. Hur klarar man av nått sånt omöjligt? Jo ni, det var inte helt utan krigsskador. För när Superfulla fyllo Sanna nästan tagit sig över och klarat det omöjliga tar hon ut vinsten i förskott. Alldeles för säker på sitt åstadkommande, så snubblar hon pladask precis innan målsnöret. När hon hade målet inom räckhåll. Så ja. Lång historia kort. Jag skulle gå över en gata, typ den mest befolkade gatan i hela jävla London (okej nej). Men helt plötsligt så la sig en trottoarkant framför mina fötter och fällde mig. Resultatet av denna ekvation. Förudmjukelse. Helt klart. Sår, blåmärken och trasiga jeans, check. Det roliga är, för det fösta att jag ramlade men för det andra att de inte ens inföll (haha, föll) sig för mig att ta emot mig med händerna? Jag menar set är ju mycket smidigare att låta tyngdkraften göra sitt utan att kämpa emot, eller visa minsta försök till motstånd? Så man kan säga att jag tog emot mig med hakan. Aa, en faceplant helt enkelt. Har för fan inte ramlat och skrapat upp knäjäveln sen jag var tio? Nu är jag praktiskt taget tjugo? Känner mig minst sagt mogen för min ålder. Aja nog om detta missöde.
Imorgon, eller ja, idag nu då, är min absolut sista arbetsdag i england någonsin och det känns helt jävla underbart. Jag ska sansa i loungen imorgon, spotta i varenda drink jag serverar, kissa i alla mötesrum och sedan avsluta med att bajsa i våra hamburgare. GULD. Sen ska jag bränna min general maneger i vårt vidriga dj-bås samtidigt som jag lirar lite äcklig loungemusik, till detta har jag hyrt in lite burlesque dansare som bakgrunds-strippar. Så avslutar jag hela showen med att spränga av bomberna jag strategiskt placerat i deras små tutt-tofsar. Jajjemän, detta mina vänner är min plan. Nej nu måste jag och min psykotiska hjärna då oss lite sömn. Hörs. Puss!
Juste Emelie var här också.
