I see fire

Jahaja.. Sista timmarna i Sverige nu då.. Känns lite vemodigt faktiskt, alltid lika jobbigt att säga hejdå. Arlanda kommer ge mig många tårfyllda farväl under min livstid tror jag. 

Nyår var helt okej, är ju rätt antiklimax med hela nyårsgrejen. Alla ska ha så sjukt jävla roligt och det ska bli den bästa kvällen eveeerrr i våra liv!!! Så suger det alltid dase och det slutar med att man önskat att man stannade hemma istället. Men vi åkte in till skinnis och kolla fyverkerier, asfint med utsikt över hela Stockholm. Så gav vi varandra nyårspussar innan vi vände om och gick ner till Hornsgatan där vi satt och frös och tog en korv på grillen. Så det mina vänner var mitt nyår. Inget märkvärdigt men härligt att få vara med mina fina vänner! Sov hos Elvira och åkte hem imorse för att fira syster eftersom hon fyller sju år imorgon! Helt stört vad fort åren går, känns som hon var två år för tre sekunder sen. Kalaset var mysigt och skönt att få kramas med familjen lite extra innan jag åker tillbaka. 

Känna som tidigare nämnt rätt vemodigt att åka tillbaka... Sitter med en konstant känsla av att jag vilken sekund som helst ska börja böla. Suger att säga hejdå.. Men samtidigt så kommer ju alla mina underbara vänner till London väldigt snart så det känns helt fantastiskt! Sen får jag ju krama om min fina lina ikväll när jag kommer hem och det är inte helt fel. Saknar henne väldigt mycket trotts att det var två dagar sen vi sågs.. Ja, jag och lina är deeply in love. Hon gör mig knäsvag och vi kommer med rätt stor säkerhet gifta oss innan årets slut. 

Det jag nu kan konstatera av året som gått är att det varit ett av mina bästa år i livet. Jag har tagit studenten, flyttat hemifrån, skrattat så jag gråtit och fått vara med världens bästa vänner man någonsin kunnat be om. Jag kan utöver detta dra en slutsats kring att jag bör avsäga mig titeln som medmänniska helt och hållet efter att ha nästan tappat en barnvagn i min hjältemodiga insats att alkoholpåverkad hjälpa en stackars pappa ner med sin barnvagn. Samt ge upp min plats för en gravid och elak kvinna som ignorerade min gest och lät mig ligga förudmjukad på tunnelbanegolvet. Jag väljer därför att ge upp i min kamp som sympatisk medmänniska och överlåter detta till någon annan som accepteras av allmänheten. Nej nu ska jag på skitklådan och sen åka till Arlanda. Kommer inte gråta alls tror jag. Inte alls. Psykiskt labila Sanna flyger själv för första gången, detta kan bli spännande vänner... Återkommer. Tja. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0